Man blir onekligen på gott humör av stämningen i denna smått okonventionella framställning. Det är Linköpingsbaserade Thomas Edetun, Jimmy Gustavsson och Fredric Ilmarson som utmanar såväl den egna konstnärliga praktiken som konststycket att skapa i grupp. Det senare för första gången i nämnda konstellation och i sann demokratisk anda, enligt gruppens egen utsaga. Och vad beträffar resultatet får det betraktas som en fullträff.

     Förutom den kollektiva processen ligger gemensamt fokus på utforskandet av det abstrakta måleriet, kanske främst vad gäller materialhanteringen, där penseln eventuellt är det minst använda redskapet. Det är intressant liksom den randomiserade presentationen som förvandlar rummet till en energität jätteinstallation.

Samarbetsverken utgör ungefär en tredjedel av utställningens nära sextio verk med den centralt placerade Bortom ytan som huvudnummer. Det är en ganska skranglig konstruktion som ser ut att ha utsatts för påfrestningar och säckat ihop. Remsor av söndertrasad textil hänger slokande från det färgfläckade ramverket. Ett Magnum Opus som gick om intet? Eller, för att anknyta till utställningstiteln, en metafor för den abstraherade verklighetens kärva tillstånd? Men eventuella dystopier lämnas inte åt ödesmättad passivitet för här tas spillvirket formligen, eller snarare symboliskt om hand och transformeras till nya entiteter. Konsten återvinns, cirkulerar och uppstår i ny gestalt i en mashup-liknande process där de ihopplockade väggskulpturerna speglas mot sitt imploderade ursprung. Mer än så berättas inte; ramarna har öppnats och besökaren får skapa sina egna ”combines” i det visuella flödet som rummet bjuder på. 

Det non-figurativa står som sagt i fokus och för Thomas Edetun (f. 1962) har konstnärskapet gradvis rört sig från det figurativa, ofta surrealistiskt berättande måleriet, till mera abstrakt framställning. Här känns paletten bitvis igen; det ljusa blå, som en frambruten underton skapar djup medan de mera mättade nyanserna subtilt parar ihop sig och skruvar upp intensiteten i formernas rörelsespel. Jimmy Gustavsson (f. 1971) bygger upp bildytan lager på lager, skrapar och donar med färg och duk i omgångar. Vissa partier syns utsparade för kontrastens skull medan andra delar får breda ut sig i en kompakt svärta av gnodd och innött färg. Ibland får målningarna ett råare uttryck med en nära asfaltslik yta som suggestivt drar till sig blicken. 

Fredric Ilmarson (f. 1974) tangerar ofta det graffitinära uttrycket. Här med flera verk där dukarna ser ut att vara attackerade med färg under plötsligt improviserade utfall. Breda linjer tillåts rinna och tunnare mera spröda linjer samlar ofta ihop kompositionen i nätliknande mönster där en rökig sprayburkseffekt kan ligga som undermålning. 

Författaren och kritikern Jenni Quilter, skriver i slutet av sin bok om New York-skolans brett samarbetande konstnärer när det begav sig, att konstsamarbeten av olika slag får konsten att tyckas mer möjlig. En tes som passar utmärkt på den här utställningen. Och på frågan vad som händer med det aktuella samarbetet framöver nämns inte otippat ordet turné.

Norrköping 2024-10-08 © Lotta Ekfeldt